I trädgården rör sig besökarna obehindrat, till synes obekymrade om vad som pågår. Tyskgruppen rörs inte i ryggen; deras ledare, en mc-åkande pastor med rosa Led-Zeppelin-t-shirt, sitter i eftermiddagssolen i knälång jeanskjol och njuter av ljuset och värmen.
Inte heller de andra gästerna verkar ana vad som pågår.
På kvällen rör sig också jag och Marie ledigt på Enafors gator, precis som vanliga människor. Men om dagarna är det annorlunda.
Jag talar förstås om myggen. Först är de bara några få, men successivt växer den svärmande skaran kring oss. Jag och Marie funderar på om de kan kommunicera med varandra, precis som honungsbin flyger tillbaka till kupan och utför en sorts dans för att beskriva vägen för artfränderna, eller som myror som lägger ut doftspår.
Kanske är det nu i detta fall inte så mycket väg att beskriva. Med berått mod gräver jag och Marie med spadar och hackor i det som är myggens själva kvarter. De nämnda flygfäna älskar den fuktiga jorden i rabatterna, och här sitter vi två på knä och sliter upp rötter som vi kallar för ogräs och rör om i jordstrukturen. Inte konstigt att myggen blir provocerade. Inte konstigt att de angriper just oss.
Om man bara undviker deras revir så bör myggen i regel inte utgöra något större problem. Se bara på de andra i trädgården: Inte går de omkring med höga stövlar, mygghatt på huvudet och diskhandskar på händerna. Kanske är det på sin plats att här upplysa om att i Sverige har man hittills (det är fler) kartlagt ca 2250 arter av myggor, varav endast 47 är så kallade stickmyggor. Resterande 2203 arter är harmlösa. Dessutom är det bara honor som sticks; hanarna hos stickmyggorna håller sig till att enbart suga nektar.*
Måste man trots allt påta och böka i samma stycke jord som de stickande myggorna har utsett till sitt häng är det dock just nyss nämnda skydd som gör arbetet fritt från stick och bett. För precis som när det regnar är täta kläder utan glipor lösningen. Att se till att täcka huvud, anklar, händer och handleder leder oavkortat till framgång: höga stövlar skyddar effektivt ben och fötter; långa diskhandskar förhindrar stick på händer och handleder samtidigt som de fungerar utmärkt att påta med i blöt jord har jag upptäckt (varning dock för att det blir lite svettigt efter ett tag); och med mygghatt med ”mygga” sprayat på nätet slipper man svärmen kring ansiktet.
Kommer man till Fjällträdgården som besökare är detta som sagt näppeligen något man behöver tänka på. Varmt välkommen till Enaforsholm!
*fakta hämtad från http://www.entomologi.se
söndag 30 augusti 2009
Pass 3, 2-5 augusti: ogräs und so weiter
Ni vet, när man tittar in i en ljuslåga, och med blicken fokuserar på glödpricken just vid vekens spets, så kan man efter en stund blåsa ut ljuset, sluta ögonen och fortfarande se eldslågan på näthinnan.
Efter en dags arbete på Enaforsholm i augusti, om kvällen, sjunker kroppen djupt genom madrassen, och när jag blundar ser jag - inte en eldslåga, men - flimret av tusen och åter tusen ogräs.
Föga förvånande för den som har erfarenheter av att odla, tillhör ogräsrensning den uppgift som tar merparten av tiden i anspråk under mina och Maries dagar i fjällträdgården. Med detta avslöjande strävar jag inte efter att måla upp en negativ bild av livet som trädgårdsmästare; tvärtom vill jag framhålla att det finns något mycket tillfredsställande i att ägna sig åt denna form av monotont arbete. Efter att under våren ha läst en introduktionskurs till trädgårdsterapi (finns som distanskurs på SLU) vet jag att de repetitiva rörelserna är lugnande för själen på samma sätt som det för många är avkopplande att sticka. De här stunderna av vila (det skall dock inte förnekas att ogräsrensning rent kroppsligt kan vara en tröttande syssla, men det är en helt annan sak) behöver vi människor som aldrig förr i ett 2000-talets i-land i vilket vi förväntas vara effektiva, ständigt insatta och göra medvetna och målinriktade val.
Mot bakgrund av detta kan det vara skönt att för en tid ägna sig åt något som ger ett konkret och direkt resultat. Till råga på allt fungerar vi människor så att vi mår bra när vi bringar ordning i någonting; att ta bort oönskade växter i en plantering kan ses som att man genom ett mer eller mindre förutbestämt urval åstadkommer en sorts estetik, eller åtminstone en upplevelse av att ha gjort en plats eller ett objekt vackrare än det var innan.
Följaktligen: efter en dag med ogräsrensning på schemat somnar jag med detsamma och sover gott hela natten.
Augustipasset i Enaforsholms Fjällträdgård innebar emellertid inte bara möten med ogräs. I väntan på de träsarger som utlovats håller jag och Marie så gott vi kan efter kanterna på växtbäddarna. Även detta pass blev det en del grävande med kantspaden, och när trimmern inte ville hjälpa till såg vi ingen annan råd än att ta till häcksaxen för att få bukt med gräset. Det bör också noteras att den sistnämnda metoden fungerade med fullt godtagbart resultat, men att den ej är att rekommendera för folk med dåliga ryggar. Vidare stammade vi upp rönnen söder om köksträdgården och gallrade basala skott ur häckkaraganen alldeles intill; häggmispeln fick sig ännu en klippning; och ytterligare ett par av våra lignoser fick en översyn. Etiketteringen av oskyltade växter fortsatte; groddknoppar från brandlilja samlades in; och i östra delen av stenpartiet fann jag en art av släktet fingerörter (tror jag åtminstone) som vi i skrivande stund inte lyckats bestämma.
Dessutom genomförde vi under pass 3 vår allra första guidning av trädgården: besökarna var en grupp med tyskar där ungefär 2 av 20 förstod engelska. Det hela utvecklade sig till ett mischmasch av tyska, engelska, svenska, latin, grekiska och gammalt beprövat kroppsspråk. Det gick tydligen hem, för merparten av tyskarna föreföll mycket nöjda. Efteråt kom en av dem, Ditmar, fram till mig och frågade om jag kände till Herrmannshof. Det gjorde jag inte, vilket ledde till att Ditmar insisterade på att skicka några foldrar till mig. Jag har inte riktigt förstått var stället ligger ännu, men tydligen skall Herrmannshof precis som Enaforsholm vara en trädgård där man undersöker hur oprövade arter för växtzonen i fråga trivs.
För att se vad som blommade och trivdes i Enaforsholm under pass 3, se länk i inlägget nedan.
Efter en dags arbete på Enaforsholm i augusti, om kvällen, sjunker kroppen djupt genom madrassen, och när jag blundar ser jag - inte en eldslåga, men - flimret av tusen och åter tusen ogräs.
Föga förvånande för den som har erfarenheter av att odla, tillhör ogräsrensning den uppgift som tar merparten av tiden i anspråk under mina och Maries dagar i fjällträdgården. Med detta avslöjande strävar jag inte efter att måla upp en negativ bild av livet som trädgårdsmästare; tvärtom vill jag framhålla att det finns något mycket tillfredsställande i att ägna sig åt denna form av monotont arbete. Efter att under våren ha läst en introduktionskurs till trädgårdsterapi (finns som distanskurs på SLU) vet jag att de repetitiva rörelserna är lugnande för själen på samma sätt som det för många är avkopplande att sticka. De här stunderna av vila (det skall dock inte förnekas att ogräsrensning rent kroppsligt kan vara en tröttande syssla, men det är en helt annan sak) behöver vi människor som aldrig förr i ett 2000-talets i-land i vilket vi förväntas vara effektiva, ständigt insatta och göra medvetna och målinriktade val.
Mot bakgrund av detta kan det vara skönt att för en tid ägna sig åt något som ger ett konkret och direkt resultat. Till råga på allt fungerar vi människor så att vi mår bra när vi bringar ordning i någonting; att ta bort oönskade växter i en plantering kan ses som att man genom ett mer eller mindre förutbestämt urval åstadkommer en sorts estetik, eller åtminstone en upplevelse av att ha gjort en plats eller ett objekt vackrare än det var innan.
Följaktligen: efter en dag med ogräsrensning på schemat somnar jag med detsamma och sover gott hela natten.
Augustipasset i Enaforsholms Fjällträdgård innebar emellertid inte bara möten med ogräs. I väntan på de träsarger som utlovats håller jag och Marie så gott vi kan efter kanterna på växtbäddarna. Även detta pass blev det en del grävande med kantspaden, och när trimmern inte ville hjälpa till såg vi ingen annan råd än att ta till häcksaxen för att få bukt med gräset. Det bör också noteras att den sistnämnda metoden fungerade med fullt godtagbart resultat, men att den ej är att rekommendera för folk med dåliga ryggar. Vidare stammade vi upp rönnen söder om köksträdgården och gallrade basala skott ur häckkaraganen alldeles intill; häggmispeln fick sig ännu en klippning; och ytterligare ett par av våra lignoser fick en översyn. Etiketteringen av oskyltade växter fortsatte; groddknoppar från brandlilja samlades in; och i östra delen av stenpartiet fann jag en art av släktet fingerörter (tror jag åtminstone) som vi i skrivande stund inte lyckats bestämma.
Dessutom genomförde vi under pass 3 vår allra första guidning av trädgården: besökarna var en grupp med tyskar där ungefär 2 av 20 förstod engelska. Det hela utvecklade sig till ett mischmasch av tyska, engelska, svenska, latin, grekiska och gammalt beprövat kroppsspråk. Det gick tydligen hem, för merparten av tyskarna föreföll mycket nöjda. Efteråt kom en av dem, Ditmar, fram till mig och frågade om jag kände till Herrmannshof. Det gjorde jag inte, vilket ledde till att Ditmar insisterade på att skicka några foldrar till mig. Jag har inte riktigt förstått var stället ligger ännu, men tydligen skall Herrmannshof precis som Enaforsholm vara en trädgård där man undersöker hur oprövade arter för växtzonen i fråga trivs.
För att se vad som blommade och trivdes i Enaforsholm under pass 3, se länk i inlägget nedan.
tisdag 18 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)