För att ta det från början: Pass 1, 6-9 juni 2009

Enaforsholm är inte riktigt som andra platser. Första gången jag kommer hit är en tidig förmiddag i början av juni. Jag har rest från ett somrigt Malmö till Stockholm, bytt till nattåget och vaknat upp i Jämtland. Bara någon mil från norska gränsen kliver jag av. Under promenaden från stationen noterar jag vitsippor, och väl framme i trädgården väntar mig gullvivor i full blom. I bakgrunden tornar snötäckta fjäll upp sig.

Det är vår i Enafors och växtsäsongen har just börjat. Ett jämnt ljus faller över fjällträdgården och det tycks inte vika undan ens för ett ögonblick under de fem dagar jag är här. Trots detta ser jag aldrig solen. Kanske döljer den sig just bakom bergen.

Det konstanta ljuset gör att jag förlorar tidsuppfattningen. Detta får trädgården att kännas som en magisk plats.

Från och med nu och tre år framåt är det min och min klasskamrat Maries uppgift att ta hand om Enaforsholms Fjällträdgård. Det känns hedrande. När jag reser härifrån kommer jag uppleva vistelsen mer som kontemplation än som arbete, och jag kommer genast att längta till nästa gång jag skall hit.

Den här gången har jag och Marie med oss Anna och Maja, de avgående trädgårdsmästarna, som skall introducera oss i arbetet. Vi börjar med att lyfta de främre perennbäddarna; de man först möter när man stiger in i trädgården. Det är ett mödosamt arbete: först skall allt ogräs rensas bort, plantorna grävas upp och delas, därefter skall jorden luckras, det skall gödslas, tillföras kompostjord, återplanteras och slutligen vattnas.

En del av de plantor som blir över krukar vi in till försäljning. Trädgårdssmörboll, vårkrage, viva, och nejlikrot den här gången. Trädgården blommar i gult och orange.

Jag är ganska trött i kroppen när vi tar paus. Bosse, som är värd för pensionatet och samtidigt kock i köket, servar oss med mat – den ena måltiden godare än den andra.

Med förnyade krafter ger vi oss ut igen. Vi har tur med vädret. Det kommer någon regnskur då och då, en gång snöar det till och med, men det går fort över.

Dagen före hemresan kommer Kjell hit. Det är han som är huvudansvarig för trädgården. Tillsammans med en journalist och en fotograf ger han sig upp på Storsnasen för att leta efter några av de försöksrutor som Börje Lövkvist, trädgårdens tidigare huvudansvarige, märkt ut som en del i sina fenologiska studier. Fotografen tar bilder på mig och Marie när vi arbetar.

Sista dagen tillägnar vi de nya växter som levererats till trädgården av Maria, en av dess före detta trädgårdsmästare. Under björkkloten i de främre bäddarna jordslår vi skuggröna ’Green Carpet’; i stenpartiet planterar vi kryptuja; i kökslandet allåkerbär. Bland häckkaraganerna längs trädgårdens östra avgränsning finner vi plats för finsk rödbjörk och virginiahägg; Rugosa-ros ’Louise Bugnet’ och fläder (Sambucus kamtchatica) placerar vi i de sydöstra växtbäddarna, de som kort och gott kallas Öjebyn, efter sitt ursprung. Druvfläder och klotpil får växa till sig i nya plantskolan i söder. Utanför trädgården gräver vi planteringsgropar för gordonschersmin (i syrengruppen vid parkeringen) och näverhägg (vid slänten mot vattnet till). Jag funderar över hur trädgården kommer att se ut nästa gång jag är här. Resan har bara börjat.

/Kalle

PS. För bilder från pass 1, se denna länk (öppnas i nytt fönster).

Fotogalleri

Nu finns det även ett fotogalleri för den som vill följa händelserna i och kring Enaforsholms Fjällträdgård i bild:

http://picasaweb.google.com/enaforsholm (länken öppnas i nytt fönster).

8 juli 2009: Expedition fjällkåpa

Inför pass 2 har Kjell gett oss i uppgift att återföra fjällkåpan – Alchemilla alpina – till Enaforsholm. I växtförteckningen står den klart och tydligt utskriven, men i trädgården finns den inte att hitta. Vi behöver komma upp en bit på fjället, åtminstone till Silverfallet, har Kjell låtit oss förstå.

Det regnar för tredje dagen i rad när vi ger oss av. Medan andra fjällvandrare har retroriktiga kånkenryggsäckar eller dyra Klättermusen-ryggsäckar och kläder i GoreTex-material från topp till tå, har jag och Marie diskhandskar på händerna, samt en plastkasse från Apoteket och två skoskydd som enda bärdon. Marie har åtminstone funnit ett par gummistövlar som hon lånar; själv skyddar jag mig mot vätan genom att ha plastpåsar i skorna.
Denna märkliga utstyrsel kan till viss del skyllas på att delar av vårt ordinarie ställ hänger kvar i torkrummet på Enaforsholm. Apoteket-kassen förklaras av att den är den enda vattentäta behållaren vi har; skoskydden i sin tur fann vi i hallen till annexet när vi kom på att vi måste ha något att lägga fjällkåpan i (apoteket-kassen var redan reserverad för kamera och karta).

Trots vårt amatörmässiga utseende börjar det bra. Vi får låna Bosses roddbåt, och Marie för oss torrskodda över Enan. Därefter börjar vandringen. Leden slingrar sig fram genom skogen. Det är vackert, hönsbär nästan överallt. Det är tydligen en väldigt vanlig växt i dessa trakter förstår jag senare, men för mig (som stammar från landets sydligare delar) känns den exotisk. Minns också mossor och lavar – på sina ställen är marken alldeles röd.

Tre broar skall man passera innan man når Silverfallet. Redan efter den första tappar vi bort leden, som svänger åt fel håll, tycker vi. Går istället i den riktning vi tror är rätt, raka vägen över en myr. Hjortron överallt. Hoppar från tuva till tuva. Skall det verkligen vara så här blött?

Väl över inser vi att leden gått i en båge över myren. Nu är vi rätt igen. Plankor har lagts ut över marken för att underlätta framkomst. Men på vissa ställen har det regnat så mycket att spången ligger under vatten. Plumsar fram, bryr mig snart inte längre om att fötterna blir blöta. Noterar dvärgbjörk och polarull, eller om det är tuvull.

Vid andra bron tömmer jag diskhandskarna på vatten. Marie får syn på älgspillning. Vi spejar efter älgen, men den gömmer sig väl. Leden blir allt brantare.

Efter tredje bron drar vi ned på takten. Någonstans här skall det ju vara, Silverfallet. Och vid Silverfallet växer fjällkåpan.

Ett tag funderar vi på vad Silverfallet egentligen är. Om detta vill kartan inte förtälja något. Vårt förnuft säger oss trots allt att det borde vara ett vattenfall. Men hur vet man när man är framme? Kommer det att finnas en skylt? Om inte så känner man nog när man är framme, enas vi om.

Och visst känner man. Silverfallet ligger omkring 840 meter över havet och är mycket vackert att se på. Bara femtiotalet steg innan vi är framme – vi kan redan skymta fallet – får Marie syn på något. Hon böjer sig ned. I mossan, alldeles intill stigen, växer den, fjällkåpan! Triumferande rop. Det känns som om vi har hittat en skatt.

/Kalle

PS. För bilder från den dramatiska expeditionen, se denna länk (öppnas i nytt fönster).

Pass 2, 7-10 juli 2009

Så är jag och Marie för första gången själva med trädgården. Det regnar när vi anländer till Enaforsholm. Frukost kombineras med övergripande planering. Björkkloten behöver klippas; de växtbäddar vi inte hann med förra gången måste rensas och kanterna skäras; gamla plantskolan skall spadvändas; intill Pulmonaria saccarata 'Mrs Moon' skall två nyinköpta exemplar planteras. Och så vidare.

En del tveksamheter uppstår också: rabarbern - skall den gödslas den här gången? Och när vi inventerar: vad var det nu de olika kategorierna hette?

Ringer Maja som visar sig sitta i möte. Får ett sms tillbaka: "bk, begynnande knopp, sk stor knopp, bb begynnande blom, fb full blom, a avstannande blom, öb överblommad, f frö/frukt". Så var det ja.

Om trädgården kunde sägas gå i gult under pass 1 går den nu i blått, lila och rosa. Ormroten blommar för fullt - i övrigt iris, praktbetonika, syrén, bergros och blomsterlupin. Samt dagliljan, fast den är gul. Lupinväpplingen nämner jag helst som ett ogräs.

Upptäcker på vår runda att det är ganska många växter som saknar skyltar. I stenpartiet blir det extra påtagligt. Här har vi lite att göra.

Påtagliga är även myggen, knotten, för att inte tala om "svedan". Sistnämnda tar sig utan problem i genom nätet i våra mygghattar vilket bitvis gör oss galna. Tvingas springa iväg och tömma hatten med jämna mellanrum. Det finns ingen pardon: de små krypen flyger till och med in i ögonen på en! Inte blir situationen bättre av att det regnar, av att vi sitter still, av att vi sitter framåtlutade över rabatterna och påtar i den fuktiga jord som de små älskar nästan lika mycket som de älskar oss.

Så här i efterhand - när jag sitter i solen i Malmö, där dessa flygfän inte existerar - gör det inte så mycket. Istället tänker jag med tillfredsställelse på att vi hann med allt vi planerade att göra, trots att det under stundom kändes omöjligt.

Och så minns jag förstås hur fin trädgården var när vi lämnade den.

/Kalle

Nyhet: För bilder från pass 2, se denna länk (öppnas i nytt fönster).