Inför pass 2 har Kjell gett oss i uppgift att återföra fjällkåpan – Alchemilla alpina – till Enaforsholm. I växtförteckningen står den klart och tydligt utskriven, men i trädgården finns den inte att hitta. Vi behöver komma upp en bit på fjället, åtminstone till Silverfallet, har Kjell låtit oss förstå.
Det regnar för tredje dagen i rad när vi ger oss av. Medan andra fjällvandrare har retroriktiga kånkenryggsäckar eller dyra Klättermusen-ryggsäckar och kläder i GoreTex-material från topp till tå, har jag och Marie diskhandskar på händerna, samt en plastkasse från Apoteket och två skoskydd som enda bärdon. Marie har åtminstone funnit ett par gummistövlar som hon lånar; själv skyddar jag mig mot vätan genom att ha plastpåsar i skorna.
Denna märkliga utstyrsel kan till viss del skyllas på att delar av vårt ordinarie ställ hänger kvar i torkrummet på Enaforsholm. Apoteket-kassen förklaras av att den är den enda vattentäta behållaren vi har; skoskydden i sin tur fann vi i hallen till annexet när vi kom på att vi måste ha något att lägga fjällkåpan i (apoteket-kassen var redan reserverad för kamera och karta).
Trots vårt amatörmässiga utseende börjar det bra. Vi får låna Bosses roddbåt, och Marie för oss torrskodda över Enan. Därefter börjar vandringen. Leden slingrar sig fram genom skogen. Det är vackert, hönsbär nästan överallt. Det är tydligen en väldigt vanlig växt i dessa trakter förstår jag senare, men för mig (som stammar från landets sydligare delar) känns den exotisk. Minns också mossor och lavar – på sina ställen är marken alldeles röd.
Tre broar skall man passera innan man når Silverfallet. Redan efter den första tappar vi bort leden, som svänger åt fel håll, tycker vi. Går istället i den riktning vi tror är rätt, raka vägen över en myr. Hjortron överallt. Hoppar från tuva till tuva. Skall det verkligen vara så här blött?
Väl över inser vi att leden gått i en båge över myren. Nu är vi rätt igen. Plankor har lagts ut över marken för att underlätta framkomst. Men på vissa ställen har det regnat så mycket att spången ligger under vatten. Plumsar fram, bryr mig snart inte längre om att fötterna blir blöta. Noterar dvärgbjörk och polarull, eller om det är tuvull.
Vid andra bron tömmer jag diskhandskarna på vatten. Marie får syn på älgspillning. Vi spejar efter älgen, men den gömmer sig väl. Leden blir allt brantare.
Efter tredje bron drar vi ned på takten. Någonstans här skall det ju vara, Silverfallet. Och vid Silverfallet växer fjällkåpan.
Ett tag funderar vi på vad Silverfallet egentligen är. Om detta vill kartan inte förtälja något. Vårt förnuft säger oss trots allt att det borde vara ett vattenfall. Men hur vet man när man är framme? Kommer det att finnas en skylt? Om inte så känner man nog när man är framme, enas vi om.
Och visst känner man. Silverfallet ligger omkring 840 meter över havet och är mycket vackert att se på. Bara femtiotalet steg innan vi är framme – vi kan redan skymta fallet – får Marie syn på något. Hon böjer sig ned. I mossan, alldeles intill stigen, växer den, fjällkåpan! Triumferande rop. Det känns som om vi har hittat en skatt.
/Kalle
PS. För bilder från den dramatiska expeditionen, se denna länk (öppnas i nytt fönster).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar