måndag 9 november 2009

Vinterbilder

Även om det just nu inte ligger någon snö över fjällträdgården är vintern på allvar på väg att erövra Enaforsholm. Den 29 oktober gav sig Bosse ut i rimfrosten och tog de fina bilder som nu finns att beskåda i albumet "Vinter 2009".

Dessutom har fotoalbumen "Den första snön" och "Äldre bilder av Bosse" utökats med ytterligare ett par bilder. Och galleriet uppdateras kontinuerligt med fler bilder så fort det händer något spännande.

Bilderna hittas i fotogalleriet (öppnas i nytt fönster).

tisdag 29 september 2009

Bosse rapporterar: första snön på Enaforsholm

Igår, den 28 september, föll den första snön på Enaforsholm.

Vår favoritvärd Bosse var förstås ute och fotograferade, så nu kan även vi som inte var där få en titt på hur det såg ut.

Bilderna hittas i fotogalleriet (öppnas i nytt fönster).

måndag 14 september 2009

Bilder från pass 4

För bilder från pass 4, se denna länk (öppnas i nytt fönster).

söndag 30 augusti 2009

Myggen är inget problem

I trädgården rör sig besökarna obehindrat, till synes obekymrade om vad som pågår. Tyskgruppen rörs inte i ryggen; deras ledare, en mc-åkande pastor med rosa Led-Zeppelin-t-shirt, sitter i eftermiddagssolen i knälång jeanskjol och njuter av ljuset och värmen.

Inte heller de andra gästerna verkar ana vad som pågår.

På kvällen rör sig också jag och Marie ledigt på Enafors gator, precis som vanliga människor. Men om dagarna är det annorlunda.

Jag talar förstås om myggen. Först är de bara några få, men successivt växer den svärmande skaran kring oss. Jag och Marie funderar på om de kan kommunicera med varandra, precis som honungsbin flyger tillbaka till kupan och utför en sorts dans för att beskriva vägen för artfränderna, eller som myror som lägger ut doftspår.

Kanske är det nu i detta fall inte så mycket väg att beskriva. Med berått mod gräver jag och Marie med spadar och hackor i det som är myggens själva kvarter. De nämnda flygfäna älskar den fuktiga jorden i rabatterna, och här sitter vi två på knä och sliter upp rötter som vi kallar för ogräs och rör om i jordstrukturen. Inte konstigt att myggen blir provocerade. Inte konstigt att de angriper just oss.

Om man bara undviker deras revir så bör myggen i regel inte utgöra något större problem. Se bara på de andra i trädgården: Inte går de omkring med höga stövlar, mygghatt på huvudet och diskhandskar på händerna. Kanske är det på sin plats att här upplysa om att i Sverige har man hittills (det är fler) kartlagt ca 2250 arter av myggor, varav endast 47 är så kallade stickmyggor. Resterande 2203 arter är harmlösa. Dessutom är det bara honor som sticks; hanarna hos stickmyggorna håller sig till att enbart suga nektar.*

Måste man trots allt påta och böka i samma stycke jord som de stickande myggorna har utsett till sitt häng är det dock just nyss nämnda skydd som gör arbetet fritt från stick och bett. För precis som när det regnar är täta kläder utan glipor lösningen. Att se till att täcka huvud, anklar, händer och handleder leder oavkortat till framgång: höga stövlar skyddar effektivt ben och fötter; långa diskhandskar förhindrar stick på händer och handleder samtidigt som de fungerar utmärkt att påta med i blöt jord har jag upptäckt (varning dock för att det blir lite svettigt efter ett tag); och med mygghatt med ”mygga” sprayat på nätet slipper man svärmen kring ansiktet.

Kommer man till Fjällträdgården som besökare är detta som sagt näppeligen något man behöver tänka på. Varmt välkommen till Enaforsholm!

*fakta hämtad från http://www.entomologi.se

Pass 3, 2-5 augusti: ogräs und so weiter

Ni vet, när man tittar in i en ljuslåga, och med blicken fokuserar på glödpricken just vid vekens spets, så kan man efter en stund blåsa ut ljuset, sluta ögonen och fortfarande se eldslågan på näthinnan.

Efter en dags arbete på Enaforsholm i augusti, om kvällen, sjunker kroppen djupt genom madrassen, och när jag blundar ser jag - inte en eldslåga, men - flimret av tusen och åter tusen ogräs.

Föga förvånande för den som har erfarenheter av att odla, tillhör ogräsrensning den uppgift som tar merparten av tiden i anspråk under mina och Maries dagar i fjällträdgården. Med detta avslöjande strävar jag inte efter att måla upp en negativ bild av livet som trädgårdsmästare; tvärtom vill jag framhålla att det finns något mycket tillfredsställande i att ägna sig åt denna form av monotont arbete. Efter att under våren ha läst en introduktionskurs till trädgårdsterapi (finns som distanskurs på SLU) vet jag att de repetitiva rörelserna är lugnande för själen på samma sätt som det för många är avkopplande att sticka. De här stunderna av vila (det skall dock inte förnekas att ogräsrensning rent kroppsligt kan vara en tröttande syssla, men det är en helt annan sak) behöver vi människor som aldrig förr i ett 2000-talets i-land i vilket vi förväntas vara effektiva, ständigt insatta och göra medvetna och målinriktade val.

Mot bakgrund av detta kan det vara skönt att för en tid ägna sig åt något som ger ett konkret och direkt resultat. Till råga på allt fungerar vi människor så att vi mår bra när vi bringar ordning i någonting; att ta bort oönskade växter i en plantering kan ses som att man genom ett mer eller mindre förutbestämt urval åstadkommer en sorts estetik, eller åtminstone en upplevelse av att ha gjort en plats eller ett objekt vackrare än det var innan.

Följaktligen: efter en dag med ogräsrensning på schemat somnar jag med detsamma och sover gott hela natten.

Augustipasset i Enaforsholms Fjällträdgård innebar emellertid inte bara möten med ogräs. I väntan på de träsarger som utlovats håller jag och Marie så gott vi kan efter kanterna på växtbäddarna. Även detta pass blev det en del grävande med kantspaden, och när trimmern inte ville hjälpa till såg vi ingen annan råd än att ta till häcksaxen för att få bukt med gräset. Det bör också noteras att den sistnämnda metoden fungerade med fullt godtagbart resultat, men att den ej är att rekommendera för folk med dåliga ryggar. Vidare stammade vi upp rönnen söder om köksträdgården och gallrade basala skott ur häckkaraganen alldeles intill; häggmispeln fick sig ännu en klippning; och ytterligare ett par av våra lignoser fick en översyn. Etiketteringen av oskyltade växter fortsatte; groddknoppar från brandlilja samlades in; och i östra delen av stenpartiet fann jag en art av släktet fingerörter (tror jag åtminstone) som vi i skrivande stund inte lyckats bestämma.

Dessutom genomförde vi under pass 3 vår allra första guidning av trädgården: besökarna var en grupp med tyskar där ungefär 2 av 20 förstod engelska. Det hela utvecklade sig till ett mischmasch av tyska, engelska, svenska, latin, grekiska och gammalt beprövat kroppsspråk. Det gick tydligen hem, för merparten av tyskarna föreföll mycket nöjda. Efteråt kom en av dem, Ditmar, fram till mig och frågade om jag kände till Herrmannshof. Det gjorde jag inte, vilket ledde till att Ditmar insisterade på att skicka några foldrar till mig. Jag har inte riktigt förstått var stället ligger ännu, men tydligen skall Herrmannshof precis som Enaforsholm vara en trädgård där man undersöker hur oprövade arter för växtzonen i fråga trivs.

För att se vad som blommade och trivdes i Enaforsholm under pass 3, se länk i inlägget nedan.

tisdag 18 augusti 2009

Bilder från pass 3

För bilder från pass 3, se denna länk (öppnas i nytt fönster).

tisdag 21 juli 2009

För att ta det från början: Pass 1, 6-9 juni 2009

Enaforsholm är inte riktigt som andra platser. Första gången jag kommer hit är en tidig förmiddag i början av juni. Jag har rest från ett somrigt Malmö till Stockholm, bytt till nattåget och vaknat upp i Jämtland. Bara någon mil från norska gränsen kliver jag av. Under promenaden från stationen noterar jag vitsippor, och väl framme i trädgården väntar mig gullvivor i full blom. I bakgrunden tornar snötäckta fjäll upp sig.

Det är vår i Enafors och växtsäsongen har just börjat. Ett jämnt ljus faller över fjällträdgården och det tycks inte vika undan ens för ett ögonblick under de fem dagar jag är här. Trots detta ser jag aldrig solen. Kanske döljer den sig just bakom bergen.

Det konstanta ljuset gör att jag förlorar tidsuppfattningen. Detta får trädgården att kännas som en magisk plats.

Från och med nu och tre år framåt är det min och min klasskamrat Maries uppgift att ta hand om Enaforsholms Fjällträdgård. Det känns hedrande. När jag reser härifrån kommer jag uppleva vistelsen mer som kontemplation än som arbete, och jag kommer genast att längta till nästa gång jag skall hit.

Den här gången har jag och Marie med oss Anna och Maja, de avgående trädgårdsmästarna, som skall introducera oss i arbetet. Vi börjar med att lyfta de främre perennbäddarna; de man först möter när man stiger in i trädgården. Det är ett mödosamt arbete: först skall allt ogräs rensas bort, plantorna grävas upp och delas, därefter skall jorden luckras, det skall gödslas, tillföras kompostjord, återplanteras och slutligen vattnas.

En del av de plantor som blir över krukar vi in till försäljning. Trädgårdssmörboll, vårkrage, viva, och nejlikrot den här gången. Trädgården blommar i gult och orange.

Jag är ganska trött i kroppen när vi tar paus. Bosse, som är värd för pensionatet och samtidigt kock i köket, servar oss med mat – den ena måltiden godare än den andra.

Med förnyade krafter ger vi oss ut igen. Vi har tur med vädret. Det kommer någon regnskur då och då, en gång snöar det till och med, men det går fort över.

Dagen före hemresan kommer Kjell hit. Det är han som är huvudansvarig för trädgården. Tillsammans med en journalist och en fotograf ger han sig upp på Storsnasen för att leta efter några av de försöksrutor som Börje Lövkvist, trädgårdens tidigare huvudansvarige, märkt ut som en del i sina fenologiska studier. Fotografen tar bilder på mig och Marie när vi arbetar.

Sista dagen tillägnar vi de nya växter som levererats till trädgården av Maria, en av dess före detta trädgårdsmästare. Under björkkloten i de främre bäddarna jordslår vi skuggröna ’Green Carpet’; i stenpartiet planterar vi kryptuja; i kökslandet allåkerbär. Bland häckkaraganerna längs trädgårdens östra avgränsning finner vi plats för finsk rödbjörk och virginiahägg; Rugosa-ros ’Louise Bugnet’ och fläder (Sambucus kamtchatica) placerar vi i de sydöstra växtbäddarna, de som kort och gott kallas Öjebyn, efter sitt ursprung. Druvfläder och klotpil får växa till sig i nya plantskolan i söder. Utanför trädgården gräver vi planteringsgropar för gordonschersmin (i syrengruppen vid parkeringen) och näverhägg (vid slänten mot vattnet till). Jag funderar över hur trädgården kommer att se ut nästa gång jag är här. Resan har bara börjat.

/Kalle

PS. För bilder från pass 1, se denna länk (öppnas i nytt fönster).

söndag 19 juli 2009

Fotogalleri

Nu finns det även ett fotogalleri för den som vill följa händelserna i och kring Enaforsholms Fjällträdgård i bild:

http://picasaweb.google.com/enaforsholm (länken öppnas i nytt fönster).

lördag 18 juli 2009

8 juli 2009: Expedition fjällkåpa

Inför pass 2 har Kjell gett oss i uppgift att återföra fjällkåpan – Alchemilla alpina – till Enaforsholm. I växtförteckningen står den klart och tydligt utskriven, men i trädgården finns den inte att hitta. Vi behöver komma upp en bit på fjället, åtminstone till Silverfallet, har Kjell låtit oss förstå.

Det regnar för tredje dagen i rad när vi ger oss av. Medan andra fjällvandrare har retroriktiga kånkenryggsäckar eller dyra Klättermusen-ryggsäckar och kläder i GoreTex-material från topp till tå, har jag och Marie diskhandskar på händerna, samt en plastkasse från Apoteket och två skoskydd som enda bärdon. Marie har åtminstone funnit ett par gummistövlar som hon lånar; själv skyddar jag mig mot vätan genom att ha plastpåsar i skorna.
Denna märkliga utstyrsel kan till viss del skyllas på att delar av vårt ordinarie ställ hänger kvar i torkrummet på Enaforsholm. Apoteket-kassen förklaras av att den är den enda vattentäta behållaren vi har; skoskydden i sin tur fann vi i hallen till annexet när vi kom på att vi måste ha något att lägga fjällkåpan i (apoteket-kassen var redan reserverad för kamera och karta).

Trots vårt amatörmässiga utseende börjar det bra. Vi får låna Bosses roddbåt, och Marie för oss torrskodda över Enan. Därefter börjar vandringen. Leden slingrar sig fram genom skogen. Det är vackert, hönsbär nästan överallt. Det är tydligen en väldigt vanlig växt i dessa trakter förstår jag senare, men för mig (som stammar från landets sydligare delar) känns den exotisk. Minns också mossor och lavar – på sina ställen är marken alldeles röd.

Tre broar skall man passera innan man når Silverfallet. Redan efter den första tappar vi bort leden, som svänger åt fel håll, tycker vi. Går istället i den riktning vi tror är rätt, raka vägen över en myr. Hjortron överallt. Hoppar från tuva till tuva. Skall det verkligen vara så här blött?

Väl över inser vi att leden gått i en båge över myren. Nu är vi rätt igen. Plankor har lagts ut över marken för att underlätta framkomst. Men på vissa ställen har det regnat så mycket att spången ligger under vatten. Plumsar fram, bryr mig snart inte längre om att fötterna blir blöta. Noterar dvärgbjörk och polarull, eller om det är tuvull.

Vid andra bron tömmer jag diskhandskarna på vatten. Marie får syn på älgspillning. Vi spejar efter älgen, men den gömmer sig väl. Leden blir allt brantare.

Efter tredje bron drar vi ned på takten. Någonstans här skall det ju vara, Silverfallet. Och vid Silverfallet växer fjällkåpan.

Ett tag funderar vi på vad Silverfallet egentligen är. Om detta vill kartan inte förtälja något. Vårt förnuft säger oss trots allt att det borde vara ett vattenfall. Men hur vet man när man är framme? Kommer det att finnas en skylt? Om inte så känner man nog när man är framme, enas vi om.

Och visst känner man. Silverfallet ligger omkring 840 meter över havet och är mycket vackert att se på. Bara femtiotalet steg innan vi är framme – vi kan redan skymta fallet – får Marie syn på något. Hon böjer sig ned. I mossan, alldeles intill stigen, växer den, fjällkåpan! Triumferande rop. Det känns som om vi har hittat en skatt.

/Kalle

PS. För bilder från den dramatiska expeditionen, se denna länk (öppnas i nytt fönster).

fredag 17 juli 2009

Pass 2, 7-10 juli 2009

Så är jag och Marie för första gången själva med trädgården. Det regnar när vi anländer till Enaforsholm. Frukost kombineras med övergripande planering. Björkkloten behöver klippas; de växtbäddar vi inte hann med förra gången måste rensas och kanterna skäras; gamla plantskolan skall spadvändas; intill Pulmonaria saccarata 'Mrs Moon' skall två nyinköpta exemplar planteras. Och så vidare.

En del tveksamheter uppstår också: rabarbern - skall den gödslas den här gången? Och när vi inventerar: vad var det nu de olika kategorierna hette?
Ringer Maja som visar sig sitta i möte. Får ett sms tillbaka: "bk, begynnande knopp, sk stor knopp, bb begynnande blom, fb full blom, a avstannande blom, öb överblommad, f frö/frukt". Så var det ja.

Om trädgården kunde sägas gå i gult under pass 1 går den nu i blått, lila och rosa. Ormroten blommar för fullt - i övrigt iris, praktbetonika, syrén, bergros och blomsterlupin. Samt dagliljan, fast den är gul. Lupinväpplingen nämner jag helst som ett ogräs.

Upptäcker på vår runda att det är ganska många växter som saknar skyltar. I stenpartiet blir det extra påtagligt. Här har vi lite att göra.

Påtagliga är även myggen, knotten, för att inte tala om "svedan". Sistnämnda tar sig utan problem i genom nätet i våra mygghattar vilket bitvis gör oss galna. Tvingas springa iväg och tömma hatten med jämna mellanrum. Det finns ingen pardon: de små krypen flyger till och med in i ögonen på en! Inte blir situationen bättre av att det regnar, av att vi sitter still, av att vi sitter framåtlutade över rabatterna och påtar i den fuktiga jord som de små älskar nästan lika mycket som de älskar oss.

Så här i efterhand - när jag sitter i solen i Malmö, där dessa flygfän inte existerar - gör det inte så mycket. Istället tänker jag med tillfredsställelse på att vi hann med allt vi planerade att göra, trots att det under stundom kändes omöjligt.

Och så minns jag förstås hur fin trädgården var när vi lämnade den.

/Kalle

Nyhet: För bilder från pass 2, se denna länk (öppnas i nytt fönster).